Maraboustorkar!

 

Jag somnade till det öronbedövande ljudet av syrsor och vaknade till ett skränande fågelljud: stora fula fåglar med långa spetsiga näbbar bråkade på taket. När jag öppnade balkongdörren möttes jag av den här fantastiska synen: soluppgång över sjön! Enorma maraboustorkar gled majestätiskt förbi och rovfåglar cirklade högt ovanför på himlen.

Efter en frukost bestående av utsökta bananer, ananas och melon, samt alldeles för sött bröd, startade invigningen: en öppningsceremoni med dansuppvisningar och långa högtravande tal. Kulturministern var där och vi förstod av sättet som Ugandierna betedde sig på att det var en stor högtidlig händelse. Alla Ugandier var också mycket uppklädda: kvinnorna i blanka färgstarka blusar, snäva kjolar (ni skulle se rumporna!!!) och högklackat. Med en blick på vårt sällskap från Sverige kunde jag konstatera att vi var typ jämngrå eller beiga: blek hud och ljusa kläder. Men som Anna sa: vi lever ju upp till deras förväntningar om västerlänningar!

Efter en lång väntan på lunch (det är bara att vänja sig: tid är annorlunda värderat här) satte vi igång med våra workshops. Jag hade planerat för 12 deltagare, men fann 13 på plats...och det var ju i alla fall ganska nära. Jag inledde med att presentera schemat för dagen och veckan och sedan presenterade jag mig själv. Jag var ganska informell, uppsluppen och berättade både om mitt privat- och yrkesliv. Därför blev jag förvånad när de mycket stela och allvarliga reste sig upp en efter en och stramt uppgav sina yrken, erfarenheter av dockteater och förväntningar på den här veckan. De flesta arbetade som lärare, stod i affär eller i salong. Men alla var filmskådespelare eller musiker på fritiden (vi svenskar har ännu inte riktigt räknat ut vilken typ av film de gör: det verkar underligt bara). De var mycket entusiastiska inför workshopen och många ville föra vidare kunskapen till den uppväxande generationen. En av deltagarna -som f.ö. var med i min workshop i Kigali -tänker starta en dockteater här! Han har kommit långt i det arbetet och han ser den här workshopen som en möjlighet att få med fler ugandier som kan genomföra det med honom. -Jösses vilken press jag känner nu!

Sedan gav jag en "introduction to puppet theatre": delade ut kompendier och visade Max-dockan. Mina bildspel kan jag visa först imorgon när jag har en projektor. Därefter delade jag in dem i mindre grupper, och de fick i uppgift att skriva ner en av sina muntliga berättelser för att sedan kunna gestalta den med dockor. De satt i en timme: skrev, diskuterade och ritade karaktärer. Vi avslutade med att alla berättade om sitt arbete, och imorgon ska de börja tillverka dockorna.

  

En kvinna blev helt såld på Max-dockan som jag hade med: hon satt hela eftermiddagen med den i famnen som en baby. När hon skulle gå hem ville hon ta med den för att visa sin familj, och lämna tillbaka den imorgon. "No no..." sa jag och försökte att inte låta desperat. Herregud: fattar hon ens hur mycket den är värd???!!! Några andra deltagare ville fotograferas med honom...och plötsligt var all stelhet som bortblåst! De skrattade, tog i hand, sa "We love you!" och att eftermiddagen hade varit SÅ givande på alla vis.

Två timmar till solnedgången, och vi svenskar ville hinna se lite mer av Kampala, samt växla pengar. Den skraltiga bussen tog oss genom den minst sagt myllrande staden där varje korsning, varje kvarter, bjöd på nya helt osannolika synintryck. En maraboustork högst uppe på en lyktstolpe, ett brinnande sopberg, en guldklädd moské med minareter som ropar ut bön, kvinnor med barn på ryggen och korgar på huvudet, skitiga motorcyklar, smutsiga skjul som alla är specialiserade på olika varor: korriguerad plåt, frukt, bildäck, skor etc, gatuförsäljare med alla sina varor hängande på kroppen, bebisar som tultar omkring under träden strax intill den hårt trafikerade vägen, magra katter, människor som vinkar glatt, människor som glor surt... alla dessa intryck uppblandade med en miljon olika främmande dofter, den varma vinden genom bussfönstret, ljud av tutande bilar, rop och musik.

Vi växlade våra pengar och gjorde sedan av med nästan alla Uganda shilling på ett torg med souvernirer... jag köpte en barnskjorta, en leopardmask med riktiga tänder, en fotboll gjord av hårt lindade bananskal och en illgrön korgväska. Nu är jag mätt på intryck men hungrig på mat: middagen väntar i restaurangen!