Nattens flygresa gick bra men var gropig, så det blev inte mycket sömn. Nu sitter jag på Arlanda och väntar på att flyget till Landvetter ska gå: de ställde in ett flyg så min väntan här blir 6 timmar :-( Under tiden ska jag försöka berätta om det sista dygnet i Uganda, eftersom jag inte hann blogga då det var så intensivt.
Efter fredagens redovisningar skulle en avslutningsceremoni äga rum, och senare på kvällen skulle hela gruppen svenskar till en musikklubb. Det skippade jag för att istället äta middag med min vän Jörgen som jobbar i regionen. Han hämtade mig vid hotellet med en taxi och vi åkte in mot stan. Halvvägs in fastnade taxin i en trafikstockning -vilket är vanligt. Men denna gången var det en folksamling som stoppat upp, och de förde ett jäkla liv: de visslade, trummade och ropade. Medan de kom åt vårt håll berättade Jörgen att nya oroligheter brutit ut i Kampala de senaste dagarna eftersom några av delvalen ogiltigförklarats och nyval utlysts på måndag. Man hade gått ut och varnat för demonstrationer. Strax var det tjockt med folk runt taxin vi satt i och ljudet var öronbedövande. De rörde sig framåt som i extas, en del utklädda i lövruskor, andra satt på motorcyklar eller överlastade lastbilsflak. "Eh...är det här hotfullt?" frågade lilla svenska blåögda jag, och fick svaret att det var det. Hjärtat bankade hårt i bröstkorgen på mig där jag satt i baksätet, när människor började slå med händerna mot de stängda fönstren. De stack in armarna genom de öppna fönstren fram så att chauffören och Jörgen fick värja sig. Det höll på en stund, och jag tänkte att jag är i alla fall här med rätt person ifall det händer något. Men mobben drog bort och vi kunde rulla vidare.
Efter en trevlig middag landade jag på hotellet igen senare på kvällen, för att packa inför hemresan och komma någorlunda tidigt i säng. Lördagen skulle innebära en tidig morgon och lång dag. Om jag hade vetat att den också skulle innehålla 6 timmars bussresa utan mat i magen och sedan en sömnlös natt så hade jag kanske förberett mig annorlunda. Kanske jag ändå var lite bättre rustad än mina reskamrater som rumlade in på sina rum vid ett-tvåtiden på natten ;-)
Bussen tog oss genom ett grönt men miserabelt landskap: så mycket fattigdom! Slitna hyddor och skjul där den röda jorden kladdat eller dammat ner allt. Marknader utanför stan där varor som skor, frukt och annat var uppradat rätt på den smutsiga dammiga marken. Bussen vrålade förbi allt i hög hastighet och tutade argt när en cyklist vinglade för nära (kanske inte så lätt när vägrenen saknas) eller någon genade över mitt framför oss. Vi kom också att färdas förbi gröna teplantager, sockerrörsodlingar och en bra bit tät djungel. Sista biten skumpade vi över röda jordvägar med stora hål, och kom tillslut att stanna vid några vattenfall. Vi klättrade ner för en slänt och där nere var det något slags äventyrscentrum fast på ett tragiskt skitigt fattigt sätt. Forsränning, forskajak och så killar som hoppade i forsen med en tomdunk i ett rep som flythjälp för att visa upp sig för turister. Vi fotade lite, men jag ville inte känna på vattnet eftersom jag är rädd för parasiter.
Sedan gick färden vidare till nästa sevärdhet: The source of the Nile. Fortfarande hade vi inte fått mat i magen, utom några bananer som vi köpte på vägen. Här skumpade bussen nu in i ett extremt fattigt samhälle nere vid Viktoriasjön: de tillverkade kol och människor låg och vilade, åt och passade barn i kolet! Varje familj hade väl si sådär 4 kvadratmeter att leva på i sina skrotskjul. Här fanns en liten kaj för lastbåtar: rostiga, skitiga, slitna. Bussen stannade och vi gick ner till en kanot som låg intill en grässlänt. Jaha, bara att kliva i! Vi fick både flytvästar och en guide, och när kanoten gled ut på vattnet kändes det lite lätt surrealistiskt. Med hjälp av en liten utombordare puttrade vi längs sjökanten, såg några skojiga fåglar och en slags minikrokodil -eller snarare stor ödla. Nilen började där vattnet började röra på sig (NÄHÄ??!!) och det var faktiskt inte så jättespännande... fast lite kul att höra att Gandhis aska ströddes här eftersom det är världens längsta flod, vilket skulle få den att färdas lååångt. Kanske det är så man ska tänka?!
I den fattiga byn fotograferade jag några söta småpojkar som poserade glatt för oss (lite Madonnakänning där med vita kvinnor som suktar efter svarta barn...). Jag kunde inte låta bli att fundera på hur just de här barnens framtid ser ut. Hur orättvis världen är.
Bussen tog oss sedan till en restaurang vid Viktoriasjöns strand nära flygplatsen. Äntligen mat!!! Jag plockade några snäckor på stranden att ge till barnen: de var inte så fina, men lite kul att de kommer därifrån. Efter en svettig incheckning gick flyget, och vips så var jag hemma igen.
Efter fredagens redovisningar skulle en avslutningsceremoni äga rum, och senare på kvällen skulle hela gruppen svenskar till en musikklubb. Det skippade jag för att istället äta middag med min vän Jörgen som jobbar i regionen. Han hämtade mig vid hotellet med en taxi och vi åkte in mot stan. Halvvägs in fastnade taxin i en trafikstockning -vilket är vanligt. Men denna gången var det en folksamling som stoppat upp, och de förde ett jäkla liv: de visslade, trummade och ropade. Medan de kom åt vårt håll berättade Jörgen att nya oroligheter brutit ut i Kampala de senaste dagarna eftersom några av delvalen ogiltigförklarats och nyval utlysts på måndag. Man hade gått ut och varnat för demonstrationer. Strax var det tjockt med folk runt taxin vi satt i och ljudet var öronbedövande. De rörde sig framåt som i extas, en del utklädda i lövruskor, andra satt på motorcyklar eller överlastade lastbilsflak. "Eh...är det här hotfullt?" frågade lilla svenska blåögda jag, och fick svaret att det var det. Hjärtat bankade hårt i bröstkorgen på mig där jag satt i baksätet, när människor började slå med händerna mot de stängda fönstren. De stack in armarna genom de öppna fönstren fram så att chauffören och Jörgen fick värja sig. Det höll på en stund, och jag tänkte att jag är i alla fall här med rätt person ifall det händer något. Men mobben drog bort och vi kunde rulla vidare.
Efter en trevlig middag landade jag på hotellet igen senare på kvällen, för att packa inför hemresan och komma någorlunda tidigt i säng. Lördagen skulle innebära en tidig morgon och lång dag. Om jag hade vetat att den också skulle innehålla 6 timmars bussresa utan mat i magen och sedan en sömnlös natt så hade jag kanske förberett mig annorlunda. Kanske jag ändå var lite bättre rustad än mina reskamrater som rumlade in på sina rum vid ett-tvåtiden på natten ;-)
Bussen tog oss genom ett grönt men miserabelt landskap: så mycket fattigdom! Slitna hyddor och skjul där den röda jorden kladdat eller dammat ner allt. Marknader utanför stan där varor som skor, frukt och annat var uppradat rätt på den smutsiga dammiga marken. Bussen vrålade förbi allt i hög hastighet och tutade argt när en cyklist vinglade för nära (kanske inte så lätt när vägrenen saknas) eller någon genade över mitt framför oss. Vi kom också att färdas förbi gröna teplantager, sockerrörsodlingar och en bra bit tät djungel. Sista biten skumpade vi över röda jordvägar med stora hål, och kom tillslut att stanna vid några vattenfall. Vi klättrade ner för en slänt och där nere var det något slags äventyrscentrum fast på ett tragiskt skitigt fattigt sätt. Forsränning, forskajak och så killar som hoppade i forsen med en tomdunk i ett rep som flythjälp för att visa upp sig för turister. Vi fotade lite, men jag ville inte känna på vattnet eftersom jag är rädd för parasiter.
Sedan gick färden vidare till nästa sevärdhet: The source of the Nile. Fortfarande hade vi inte fått mat i magen, utom några bananer som vi köpte på vägen. Här skumpade bussen nu in i ett extremt fattigt samhälle nere vid Viktoriasjön: de tillverkade kol och människor låg och vilade, åt och passade barn i kolet! Varje familj hade väl si sådär 4 kvadratmeter att leva på i sina skrotskjul. Här fanns en liten kaj för lastbåtar: rostiga, skitiga, slitna. Bussen stannade och vi gick ner till en kanot som låg intill en grässlänt. Jaha, bara att kliva i! Vi fick både flytvästar och en guide, och när kanoten gled ut på vattnet kändes det lite lätt surrealistiskt. Med hjälp av en liten utombordare puttrade vi längs sjökanten, såg några skojiga fåglar och en slags minikrokodil -eller snarare stor ödla. Nilen började där vattnet började röra på sig (NÄHÄ??!!) och det var faktiskt inte så jättespännande... fast lite kul att höra att Gandhis aska ströddes här eftersom det är världens längsta flod, vilket skulle få den att färdas lååångt. Kanske det är så man ska tänka?!
I den fattiga byn fotograferade jag några söta småpojkar som poserade glatt för oss (lite Madonnakänning där med vita kvinnor som suktar efter svarta barn...). Jag kunde inte låta bli att fundera på hur just de här barnens framtid ser ut. Hur orättvis världen är.
Bussen tog oss sedan till en restaurang vid Viktoriasjöns strand nära flygplatsen. Äntligen mat!!! Jag plockade några snäckor på stranden att ge till barnen: de var inte så fina, men lite kul att de kommer därifrån. Efter en svettig incheckning gick flyget, och vips så var jag hemma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar