Men de gör ju inte som jag säger!!!

Från Annas workshop om barnboksillustrationer

Det har varit en riktigt varm dag idag -även för ugandierna som är vana vid i alla fall lite svalare. Över 32 °C tror jag. Därför är jag trött efter en lång och intensiv workshopdag. Senare ikväll ska vi få se en teaterföreställning på nationalteatern i centrala Kampala, så jag passar på att blogga innan vi far. Teater tre spelar sin föreställning i lokalen bredvid (all rekvisita kom fram tillslut, efter mycket om och men!) och jag hörde just applådtacket. Allt verkar flyta på bra för oss alla, även om ingenting någonsin blir som man har tänkt sig. Det är alltid någon av oss som har ångest för att man inte känner att man har full koll på läget, eller att saker inte utvecklar sig som man vill: det blir ju svårt att planera när man inte har allt material man behöver, eller halva gänget deltagare plötsligt saknas, eller när en stor del av publiken kommer mitt under föreställningen, eller när deltagarna inte gör som man säger helt enkelt...

Jag har haft vissa problem med det senare idag, eller snarare: det VAR ett problem tills jag accepterade det faktum att de inte lyssnade på mina råd utan gjorde som de ville. Jag fick släppa kontrollen helt enkelt och lämna över ansvaret för dockorna till dem, med varierande resultat. Idag var det nämligen dags att måla dockhuvudena och tillverka kroppar till. Oh my god vilket kaos! Plötsligt kändes det som om jag stod med 30 elever i årskurs 6 som alla ropade på mig: "Madam Sara, please help me!!!" Jag slet som ett djur och försökte vara överallt på samma gång, samtidigt som jag i ögonvrån såg hur andra deltagare hittade på de mest underliga -eller kreativa -lösningar för sina dockor. Och ofta när jag försökte hjälpa dem struntade de blankt i vad jag sa, utan gjorde tvärtom. Därför ligger nu ett stort gäng mycket uttrycksfulla, naivistiska, färgsprakande dockor med mycket märkliga kroppar uppradade på ett bord i salen.

Stämningen i gruppen blev skönare när vi började arbeta med händerna: de pratar, skämtar och skrattar. Frågar mycket om Sverige och delar med sig mycket om sin kultur. De kan vara rätt taskiga mot varann och skojbråkar med varandra som barn. En rolig situation uppstod när jag skulle instruera en grupp män att sy handdockor. "Men in Uganda don't sew" sa de allvarligt. "Well, now you will have to learn!" sa jag strängt. Jösses vad tjejerna gick igång på det, och vad roligt de hade när männen satt där med nål och tråd. Men de fixade det jättebra!















Flera av er som läser min blogg har frågat vad vi äter. Här på hotellet serveras vi uteslutande ugandisk mat, bestående av stekt kyckling, biff eller fisk. Till det serveras varmt bananmos (som vårt potatismos, gjort på de gröna matbananerna) som bara är gott med massor av salt på. Vi får också stekt potatis, oljigt ris, någon slags varm spenatblandning och jordnötssås. Idag fick vi även spagetti, och ibland serveras en vit smaklös rot som ser ut som palsternacka men som heter något annat. Till frukost och efterrätt äter vi fantastisk färsk frukt, som ananas, vattenmelon och de små sötsyrliga bananerna. Till efterrätten på bilden fanns också en liten vit oidentifierbar pudding. Jag, och flera med mig, äter också en trevis till varje måltid = 10 miljarder mjölksyrebakterier i en kapsel för att förebygga magsjuka. Och det har hjälpt so far (placebo?!).

Stjärnstatusen vi får här är också utmattande ;-) Alla vill bli fotograferade med oss, och sen får vi papperskopior av dem dagen därpå där vi står och fånler med den ena främlingen efter den andra. Som om vi var gorillor på zoo! Igår fick jag skriva autografer till dem (varför?!!) och alla vill ha e-postadressen så att vi kan hålla kontakten eftersom drömmen är att komma till Europa... (MIN dröm är att stanna här!!!) En servitör anförtrodde mig igår vad ugandiska barn säger när de ser flygplan på himlen: "Bye bye Muzungus!"